Limmareds Glasmuseum

Glasblåsare på 1700-talet

Glasblåsarna på 1700-talet var ett rörligt släkte och många kom från Tyskland, de jobbade ofta på flera olika bruk under sina verksamma år i Sverige. De tog anställning där de för stunden fick bäst förmåner och bruksägarna gjorde förstås sitt bästa för att locka till sig erfarna arbetare då detta var en bristvara. Särskilt tydligt är detta under 1740-talet och några årtionden framåt då arbetsstyrkan i Limmared och Kosta i många fall bestod av samma personer. Detta gör attribueringen av glasföremål från dessa tidigaste år svår, inte sällan tillskrivs föremålen bägge bruken. 

I nedanstående brevväxling från 1748 mellan Limmareds grundare överste Ruthensparre och Kostas grundare Stael von Holstein ser vi exempel på glasblåsarnas klurighet samtidigt som bruksägarna underförstått beskyller varandra för att försöka komma över duktig arbetskraft:

Högwälborne Herr Baron General Lieutenant Landshöfd. Öfwercommendant och Riddare af Kongl. Swärdsorden.
Filion, som för några weckor sedan warit wid mitt glasbruk i Westergötland, har utom sig sjelf utbudit några arbetare, som torde hända warit af Hr. Baron General Lieutnantens Landshöfding Öfwercommendantens och Riddarens glasblåsare, Hwarför iag i sådant fall och emot Hr.Barons General Lieutnantens Öfwercommendantens och Riddarens samtycke på intet sätt welat dem antaga, utan sådant hörsammat härmedelst welat låta wetta; Skulle dock Filion för dess person wara ledig, så täcktes Tit. lämna mig honom så giärna som någon annan hwarom jag hörsammast beder.

Samme Filion har berättat, at en af mina blåsare vid namn Gustaf Holm skall uppehålla sig wid Kosta Glasbruk, och som denne Holm allenast haft mitt tillstånd på Sex weckor at under den tiden mitt bruk i Sommar varit släckt, få förskaffa sig sitt uppehälle, antingen vid Kosta eller Havermanska glasbruket, men sedermera sig wid mitt Bruk icke infunnit; Så är till Tit. min hörsammaste begäran, thet gunstig befallning skie måtte, at Glasblåsaren Holm ofördröjligen begifwer sig till Limmareds Glasbruk emedan samma Glasblåsare icke allenast, som en liten gås se wid mitt Bruk blifvit uppdragen, utan har iag låtit honom lära alt hwad han nu kan, så att han därföre är förbunden wid mitt glasbruk at arbeta, utom det han hos mig häftar för en ansenlig skuld, som han är skyldig at med arbete afbetala.

Jag tilförser mig Tit. benägna bifall därutinnan, att om någon glasblåsare, utom mitt afskedspass kommer till Kosta bruk, the tå gienast blifwa fasttagne och återförda, hwaremot jag å min sida, aldeles försäkrar att draga lika omsorg om någon ifrån Kosta bruk, skulle wid mitt bruk, utom Tit. avskied gifwa sig an, och the tå behörigen blifwa tillbaka sända, hwarigenom Skiäligen kan förmodas, at bägge bruken kunna åtniuta sina förmoner , utan at blåsarne hafwa någon nytta deraf, men de på sådant sätt inskränkas och icke tillåtas utom rigtigt afskedspass få antaga tienst, hwarest de behaga.



Stael von Holstein svarar:

Fast ogärna har jag förnummit, huru såsom Herr Öfwerstens Sohn Lieut. Ruthensparre nyligen i samtahl med glasföraren Westergren på allt sätt lastat Kosta glasbruks tillwärkning såsom odug. sökt persvadera bemte glas förare til at taga glas på Herr Öfwerstens Bruk och ej mit. Hr Lieutenanten har äfwen utlåtit sig, att den bästa glasblåsaren wäntades ifrån mit Bruk til Herr Öfwerstens, med mehra och detta alt kan ej annat än förkomma mig sälsamt. Jag har i alderringaste måtto aldrig giort något Herr Öfwerstens glasbruk till prejudice, eller last dess tilwärkning mindre sökt dragit några Herr Öfwerstens glasblåsare til mit Bruk, utan twärt om altid önskat, det Herr Öfwersten med sit Bruk måtte hafwa all nytta och välsignelse.

Och äfwen så sinnad skulle jag föreställt mig Hr. Öfwersten warit mot mit bruk och wet mig aldrig mot af Herr Öfwersten hafwa förskylt. (Ett par satser därefter har ej gått att tyda) - likwäl har den bedragaren gått ifrån mig eftersom han sade sig hos mig vara blind, wem därtile ära wållen är mig fulle obekant, likaledes ock en annan glasblåsare, och nu sökes at få glasblåsaren Giöbel ifrån mig.

Men så är det svårt at see den ene efter den andre wilja practicera sig bårt, som dock eij skall lykas för dem. Huru tilbörligt det är at den ene skal förolämpa dena andre, lämnar jag Herr Öfwersten själf at eftersinna, jag lät så passera med Eder (troligen glasblåsaren med detta namn?) att han kom ifrån mig och kunde jag ej annat än låta honom gå, som den skiälmen gjorde sig blind, men en tijd derefter fick jag förnima, at han arbetade på Herr Öfwerstens Bruk, detta lät jag nu få passera för Hr Öfwerstens skuld, men at än widare försöka at draga arbetarne ifrån mit Bruk, kan jag ingalunda tohla, och underlåter jag eij deröfwer at beswära mig å wederbörlig ort, detta har jag funnit nödigt wälment och tiensteligt af gifwa Hr. Öfwersten wid handen, förmodandes, at Hr. Öfwersten hädanefter gynnar mit glasbruk på samma sätt, som jag hans, så at den ena eij förolämpar den andre i någon måtto, och skulle Hr Öfwersten fehlas goda glasblåsare, så kan han dem ju föreskrifwa uthe ifrån. Så har jag måst giöra och det icke utan stor kåstnad och beswär, hwarföre ej annars kan, än wara mig sensibelt när jag finner sådane karlar locka ifrån mig till end annans tjenst.

Hur det löste sig framgår inte men det vi vet idag är att flera av namnen som nämns i breven arbetade på bägge bruken bla. From och Giöbel.

 

---