Inför brukets 250-årsjubileum samlades material ihop av hembygdsföreningen till en bok som skulle heta bygden, bruket och samhället. En del av detta arbete bestod av att intervjua gamla glasbruksarbetare. Här berättar Helge Lundin med en stor portion humor om det hårda livet på bruket under de första årtiondena av 1900-talet:

”Jag föddes den 1 maj 1903 och började skolan hösten 1909. Redan i januari månad året därpå började jag arbeta i hyttan och för min del pågick arbetet med glas i hela 60 år. Det var så på den tiden. Möjligheterna att flytta på sig var inte så stora och nästan alla stannade kvar på hemorten. Att arbeta med glas gick ofta i arv från far till son.

Den största glasugnen var en rundugn med tio deglar. Vid den arbetade åtta munblåsningsverkstäder. I varje verkstad arbetade åtta man, en mästare, två anfångare, två uppblåsare och tre hyttbiträden (formhållare, anhäftare och inbärare). Det kunde även förekomma enkelverkstäder som bestod av sex man. Arbetet började kl. 06.00 med frukostrast kl. 09.00-09.30 och middagsrast kl.12.30-13.30. Arbetet avslutades kl.16.00. Efter arbetets slut skulle alla maskiner och verktyg ställas i ordning till nästa dags arbete och under tiden fick hyttpojkarna städa och göra snyggt. Detta tog i regel en halvtimma som man fick offra av fritiden utan betalning. Det vanligaste sortimentet som blåstes i handverkstäderna var medicinglas, kemiskt-tekniskt glas, ståndkärl och hushållsglas. Medicinflaskor blåstes och snoddes i järnformar, vilket innebar att man hela tiden under blåsningen måste rotera pipan fram och tillbaka för att få bort alla sömmar. För att detta skulle ske lätt utan motstånd smordes formarna invändigt med en blandning av kimrök och fotogen, vilket gav en fin yta som stod sig länge. Eventuellt fick man putsa rent och smörja in på nytt. Formar som man blåste fast i smordes med bomolja för att ej bryta. för kylning av formarna användes säcktrasor som det hälldes vatten på. Detta fick ske med en viss försiktighet så att vatten ej skvätte in i formen för då blev den smorda ytan fördärvad.

Kristallvaser och skålar blåstes i träformar som mellan varje blåsning doppades i vatten. Vid denna blåsning bildades mot överdelen av formen en överskottsdel av glas som kallades kappa. Den fick sprängas bort i sliperiet innan slipningen kunde påbörjas. Min pappa, Alfred Lundin, hade en sliparverkstad. Jag satt ofta jämte honom när han märkte upp alla mönster och förslipade. I sliperiet fanns fyra slipverkstäder, ca 20 man. I hyttan arbetades i regel med kristall från en till två deglar. Två mycket skickliga mästare som arbetade med kristall var Axel Danielsson och Oscar Bergqvist. Pappa talade ofta om Bergqvist, för han var även en skicklig musiker och de spelade mycket tillsammans. Senare mästare som arbetade med kristall var Arvid Nilsson och Arvid andersson. Kristalltillverkningen avtog dock så småningom för att i mitten på 1930-talet helt upphöra. Jag var flera gånger uppe i kristallsalongen som var överfull med slipde glas, överfångskristall i olika färger och diverse praktpjäser. Det var verkligen imponerande och sevärt.

Det förekom många olika färger på glaset. Det var vitt och brunt standardglas, benvitt, svart, rött, rosa, två olika nyanser grönt och blått, rökfärgat, lila och gult samt gult ej transparant och dito grönt. För att lära sig den svåra konsten att arbeta med glas fick man själv ta initiativ och på rasterna söla och försöka lära sig. På den tiden var det inte så välordnat så det fanns utbildning och läropengar. Nej, det kunde istället hända att man som tack för sin nit fick sig en spark och åthutning för att man sölade bort glas. När man ändå med tiden lyckats lära sig något fick man motvilligt någon minut före rasterrna var slut byta med de äldre anfångarna och på så vis på riktigt skaffa sig erfarenhet och lära sig. Att fånga an och över huvud taget arbeta med glas ställde stora krav och påfrestningar på händerna som fick ta väldigt mycket stryk, inte minst genom värme och svett. Innan händerna vant sig och huden blivit tjock och läderartad fick man genomlida hemska kval med blåsor och köttsår. Hjälpen mot detta var att smörja med bomolja. Det förekom även att vi urinerade i händerna, vilket enligt traditionen skulle vara till hjälp. Vi fick emellanåt glasflisor i händer och fötter. Dessa gick bra att ta bort med varmt glas som de fastnade i och följde med ut.

Hyttpojkarna ställde ofta till med förtret. Bla. hällde de kimrök i mästarnas snusdosor som låg på deras arbetsbänkar. Arvid Nilsson råkade ut för detta en måndagsmorgon. När förvaltare Håkansson gick förbi sade han: ”Nu har Nilsson söpet”, varvid Arvid replikerade: ”Har aldrig du dä då?” Vid ett annant tillfälle kom en nyanställd till Arvids verkstad och eftersom ingen tog hand om honom stod han där lite försagd och hade svårt att ta sig för något. Då sade Arvid: ” Nu får du allt försöka hjälpa till lite för du tror väl inte du kommit hit för prydnads skull?” När glaset tillverkats bars det in på kylrör och stora ståndkärl lades i särskilda kylugnar, detta för att glaset skulle svalna långsamt, annars uppstod kylspänningar och glaset sprack sönder.  Kylugnarna såg ut som äldre tiders bakugnar med ett bågformat valv och ett djup på flera meter. I dessa floades glaset som ved. Ugnarna eldades med ved och gas från gashuset. Gasen reglerades med en ratt, vilket fordrade stor noggrannhet. vid för hög värme deformerades glaset och vid för låg sprack det. Efter en dags arbete – ugnen var då som regel full – stängdes värmen av och glaset fick långsamt svalna. Sedan fick man efter ett par dagar krypa in i ugnen för att hämta ut glaset. Vid ett tillfälle fick en nyanställd detta bastujobb på sin lott. Efter en stund kom han ut och sa: ”Jag slutar om frukost”! I kylrören däremot lades glaset i vagnar som gick på räls för transport direkt ut till synkammaren. Det hände emellanåt att gasen inte räckte till. då fick kylrörsskötaren, som hette Kjellgren, elda med ved. En gång var veden så blöt och sur att det slocknade och glaset blev fördärvat. En sån här händelse ställde till stora bekymmer för Kjellgren och han fick mycket ovett, så när en stor fabrik i ett närbeläget samhälle brann ner tll grunden sade han: ”De skulle haft lite ved från Limmareds glasbruk å hävt på så hade det slocknat med detsamma”.