Helge Lundins berättelse fortsätter:

De flesta arbeten var förenade med stora risker. Arbeterskyddet fungerade dåligt och några skyddsombud fanns ej. Jag kan nämna flera exempel. Ett av de mest hårresande var hur man handskades med bensin. Det fanns flera värmemaskiner, där glaset ställdes på trissor. Dessa roterade förbi sex blåslampmunstycken, varvid glaskanterna värmdes ner och fick en mjukare form. Till detta åtgick ganska mycket bensin, vilken pumpades upp ur två hundralitersfat i 10-liters öppna spänner som bars in i hyttan och hälldes via en tratt i tanken till värmemaskinen, detta under pågående arbete med rödglödgat glas, hög värme och öppen eld runtom. Hur kunde det ske utan större olyckor? Tillbud saknades inte.

Sommartid var arbetstemperaturen vid glasugnen 50-60° och svetten flöt i strömmar. För att kompensera all vätskeförlust drack vi stora kvantiteter vatten som vi ibland blandade med socker och havremjöl. På så vis fick vi ett extra näringstillskott, vilket behövdes.  Dricksvatten fanns ej inne i hyttan utan fick hämtas i en brunn vid närmsta boningshus. Det hände emellanåt, säskilt sommartid vid extremt hög temperatur, att någon av arbetarna svimmade av ansträngning och värme. Vintertid var det svårt med hygienen. Det fanns ju inga duschar utan man fick tvätta sig hemma i ett handfat. Var man då flera i familjen som arbetade i hyttan fick man stå i kö. Sommartid däremot fanns en enkel lösning på detta problem. Vi sprang då bara ner till den närbelägna ån och hoppade i. Detta höll vi på med ända fram till jultiden. Senare byggdes ett badhus med bastu, duschar och bassäng. Detta hälsades med stor tillfredsställelse och var mycket välkommet. I Anslutning till hyttan låg gashuset och mängkammaren. De som arbetade där var nog lika beroende av tvättmöjligheter som vi, om inte mer. Gaseldarna var de arbetare som svarade för driften av all den gas som var livsviktig för hela driften av glasugnar , kylrör och värmeugnar. Gasen (gengasen) producerades i fyra gastorn, som matades med torv och ved. Senare tillkom även stenkol. Gastornen var jämförbara med krigstidens gengasaggregat och sköttes av två gaseldare. Arbetsmiljön i dett gashus var med ett lindrigt ord ‘vidrig’. Det var som att komma in i ett svart hål med ständigt drag, rök och damm. Gaseldarna led av kronisk huvudvärk beroende på påverkan av koloxid och de som arbetade där dog i relativt unga år. Liknande förhållanden rådde för de som arbetade i mängkammaren. De blandade råvaror och alla kemikalier som erfordrades till glasmassan. Det förekom ofta att broskdelen i näsan var söndervittrad av alla starka kemikalier. Några skyddsmasker förekom ju inte.

Det hände ofta att man skojade med nyanställda, i synnerhet om de kom från närliggande orter. Alla fick i regel ett öknamn, Dessa användes i det dagliga talet och blev så vanliga att deras rätta namn glömdes bort och existerade endast i kyrkböckerna. Det hände sig att en av ungkarlarna som kallades murvel ofta blev störd i sin nattsömn av de andra som han sammanbodde med. Därför gick han till förvaltare Håkansson och klagade över detta förhållande. Håkansson undrade då vem de störande var. ”Jo”, svarade Murvel, ”det är Söltfoten, Storbelåten, Missbelåten och Kalle i Rövas bror Thure i Arslet”. Varvid Håkansson undrade: ”Vad i allsin dar är detta? Vad är det för folk jag anställt?” En lördagskväll gick Helge och hans två bröder Einar och Sven samt en kamrat vid namn Hedin in i hyttan för att lära sig arbeta vid en maskin. Einar och Sven var äldst och de skulle visa att de kunde, men det bar sig ej bättre än att de råkade suga ner glas i cylindern på maskinen. På måndagen när arbetet skulle börja gick ej maskinen att använda. De blev då inkallade till kontoret och fick ett riktigt ovett och de äldre fick avdrag på lönen. Så kunde det gå när vi offrade en lördagskväll för att lära. Hedin diktade sedan ett rim som löd: ” Jag Johan Hedin och alla tre bröderna Lundin förstörde Claes Thoréns maskin. Kan disponenten oss detta förlåta skall jag ge svaret på denna gåta”.

En måndagsmorgon hade en av mästarna och en arbetskamrat till honom tagit en extrarast. Då råkade disponenten gå förbi. Han frågade:”Vad gör Klaes?” Klaes svarade: ”Inte ett jävla sket”. Då undrade disponenten, ”Vad gör Ville då?” Svaret kom rappt: ”Han hjälper mig”, varvid disponenten snopet dröp av. En eftermiddag tillverkade Ödmans verkstad tio grams medicinflaskor och dagen efter gick Ödman in i synkammaren för att kontrollera kvaliteten. Det fanns inte en enda flaska. Synaren hade kasserat allesammans för de var spruckna i botten. Ödman tyckte detta var konstigt och undersökte de kasserade flaskorna. Han fann inga sprickor och påpekade detta för synaren. När de står och samtalar får Ödman se att synarens ena glasöga är sprucket, varvid Ödman säger: ”Ta av dig glasögonen så försvinner nog sprickorna”.

Det hände emellanåt att arbetare från smålandsbruken sökte sig till Limmared. Bland dem fanns en som fick öknamnet Ljugar-Nyman. Han hade ett stort förråd humor och var en hejare att berätta historier. När han kom till Limmared fick han ett rum hos en hyresvärd som var lite snål med värmen. En kväll i januari månad när det var tio grader kallt stod vi ett gäng och pratade. Rätt som det var sade Nyman: ”Nej, nu måste jag gå hem och öppna fönstren släppa in lite värme”. En gång när Nyman kom hem var det så in i helsikes varmt på rummet och det hade aldrig hänt förut. ”Då hade gubben varit nere i pannrummet och lagt in ved i pannan. När han skulle gå därifrån fick han in foten i spjällsnöret och ramlade omkull, så hela draget stod öppet. Jag var ju tvungen att hjälpa loss honom och en halvtimme efteråt var det lika kallt igen”. Nyman var  ivrig jägare och skröt alltid om hur bra hundar han haft och hade. En måndag när han kom till jobbet talade han om vilken härlig jakt de haft på söndagen. Hunden hade drivit en hare hela dagen. Till slut blev haren så trött att när han kom till en stor kanal satte han sig. Då tog hunden haren i munnen och sam över  och släppte honom på andra sidan. Där stod Nyman sbror och sköt två skott på haren. ”Fick du honom?” ropade Nyman. ”Nej, det första skottet var en bom och det andra råkade inte” svarade brodern. ”

När boken gavs ut till 250-årsjubiléet år 1990 fanns inte längre Helge bland oss men vi tackar honom för hans bidrag och lyser frid över hans minne.